1580-1666 Frans Hals Galleries In the field of group portraiture his work is equalled only by that of Rembrandt. Hals's portraits, both individual and group, have an immediacy and brilliance that bring his sitters to life in a way previously unknown in the Netherlands. This effect, achieved by strong Baroque designs and the innovative use of loose brushstrokes to depict light on form, was not to the taste of critics in the 18th century and the early 19th, when his work was characterized as lazy and unfinished. However, with the rise of Realism and, later, Impressionism, Hals was hailed as a modern painter before his time. Since then his works have always been popular.  Related Paintings of Frans Hals :. | The Gypsy Girl (mk08) | aletta hanemans | Portrait of a Young Man with a Skull | Malle Babbe | Portrat einer etwa vierzigjahrigen Frau mit verschrankten Handen |
Related Artists:
TURCHI, Alessandro
Italian Baroque Era Painter, 1578-1649 Italian painter. He first studied in Verona with Felice Brusasorci in whose studio he was recorded in 1597 (Brenzoni). Dal Pozzo reported that Turchi completed Brusasorci's Fall of the Manna (Verona, S Giorgio) after his master's death in 1605; his early Veronese paintings, such as the Adoration of the Shepherds (1608; Verona, S Fermo), are ambitious, with many figures and elaborate backgrounds, echoing the local tradition of which Paolo Veronese was the most distinguished exponent. Turchi may have gone to Venice with his fellow pupil, Marcantonio Bassetti, before moving to Rome c. 1614-15. He was paid for work in the Sala Regia of the Palazzo del Quirinale in 1616-17 (Briganti), where he collaborated with a team of artists, among them Giovanni Lanfranco and Carlo Saraceni. His part was to paint an oval medallion with the Gathering of the Manna (in situ) in a style that suggests Lanfranco's influence. He soon found patrons for altarpieces and cabinet paintings, among them Cardinal Scipione Borghese. By 1619 he had settled permanently in Rome and was a member of the Accademia di S Luca,
paul delvaux
Delvaux was born in Antheit in the Belgian province of Liege, the son of a lawyer. The young Delvaux took music lessons, studied Greek and Latin, and absorbed the fiction of Jules Verne and the poetry of Homer. All of his work was to be influenced by these readings, starting with his earliest drawings showing mythological scenes. He studied at the Academie Royale des Beaux-Arts in Brussels, albeit in the architecture department owing to his parents' disapproval of his ambition to be a painter. Nevertheless, he pursued his goal, attending painting classes taught by Constant Montald and Jean Delville. The painters Frans Courtens and Alfred Bastien also encouraged Delvaux, whose works from this period were primarily naturalistic landscapes. He completed some 80 paintings between 1920 and 1925, which was the year of his first solo exhibition. Delvaux's paintings of the late 1920s and early 1930s, which feature nudes in landscapes, are strongly influenced by such Flemish Expressionists as Constant Permeke and Gustave De Smet. A change of style around 1933 reflects the influence of the metaphysical art of Giorgio de Chirico, which he had first encountered in 1926 or 1927. In the early 1930s Delvaux found further inspiration in visits to the Brussels Fair, where the Spitzner Museum, a museum of medical curiosities, maintained a booth in which skeletons and a mechanical Venus figure were displayed in a window with red velvet curtains. This spectacle captivated Delvaux, supplying him with motifs that would appear throughout his subsequent work. In the mid-1930s he also began to adopt some of the motifs of his fellow Belgian Rene Magritte, as well as that painter's deadpan style in rendering the most unexpected juxtapositions of otherwise ordinary objects. Delvaux acknowledged his influences, saying of de Chirico, "with him I realized what was possible, the climate that had to be developed, the climate of silent streets with shadows of people who can't be seen, I've never asked myself if it's surrealist or not." Although Delvaux associated for a period with the Belgian surrealist group, he did not consider himself "a Surrealist in the scholastic sense of the word." As Marc Rombaut has written of the artist: "Delvaux ... always maintained an intimate and privileged relationship to his childhood, which is the underlying motivation for his work and always manages to surface there. This 'childhood,' existing within him, led him to the poetic dimension in art." The paintings Delvaux became famous for usually feature numbers of nude women who stare as if hypnotized, gesturing mysteriously, sometimes reclining incongruously in a train station or wandering through classical buildings. Sometimes they are accompanied by skeletons, men in bowler hats, or puzzled scientists drawn from the stories of Jules Verne. Delvaux would repeat variations on these themes for the rest of his long life, although some departures can be noted. Among them are his paintings of 1945-47, rendered in a flattened style with distorted and forced perspective effects, and the series of crucifixions and deposition scenes enacted by skeletons, painted in the 1950s. In the late 1950s he produced a number of night scenes in which trains are observed by a little girl seen from behind. These compositions contain nothing overtly surrealistic, yet the clarity of moonlit detail is hallucinatory in effect. Trains had always been a subject of special interest to Delvaux, who never forgot the wonder he felt as a small child at the sight of the first electric trams in Brussels.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.